Lika bra att beta av personsökaren också nu när vi ändå snöar in på 90-talet.
Jag hade en svart sökare av märket Philips. Jag tyckte att den var svinfet och alla
som känner mig väl och vet hur jag är med min telefon kanske fattar att det inte
tog lång tid innan jag var helt besatt.

Selecta hade en, eller tom. två stycken ett tag men han gick också till historien eftersom han
var värdelös på att ringa upp. Nästan lika dålig som han är idag på att svara. Han hade alltså The beeper endast för the looks!
Sen än idag är det är något jamaicanskt “Soon Come” tänk över den snubben.

Det absolut värsta var ju om man stod ute och sökte någon via en telefonkiosk (ni vet de där glashytterna som Paolo slår sönder i Stockholmsnatt).
Sökte man Selecta så kunde man ju få stå där halva natten utan att han ringde upp.

Det var en hel del bök med sökningarna och det faktum att man blev tvungen att stå och vänta tills den man sökt hade ringt upp.
Ni som känner mig vet mycket väl att jag alltid ringde upp inom loppet av 30 sekunder från att jag hade fått en signal.
The Beeper var dresscode på Swing A Ling på Oxen…bara en sådan sak.
Ett tag hade jag en gul Philips. Jag minns också att man hade olika siffror som ett hemligt kodspråk.
Mycket populärt med tjejer.

Det var en märkligt känsla första gången man började inse att folk kunde ta kontakt när och vart som helst.
Det var spännande med ett litet surr och en vibration i byxan när du stod på en nattklubb med dånande musik i bakgrunden.

Det var helt enkelt jävligt häftigt!

Petter

Related posts:

1. Fresh eller fake – Beeper edition