Puba var definitionen av stil i början av 90-tale och jag hade dödat för den outfit han rockar i klippet nedan.
Faktum är att jag fortfarande skulle ge rätt mycket för Mr Maxwells garderob från den tiden.

Ralph Lauren i överflöd, Girbaud jeans och fresh sneakers. Love that shit.

Ledsen älskling, men Rugbyn åker på (min fru HATAR Polo rugbys) den 27 Mars då jag kommer göra mitt bästa för att efterlikna denna stilguru anno 1993.

/Sleepy

/Sleepy

/Sleepy

Det är inte helt osannolikt att flera utav er är tok-bakis fter den klassiska festafton som den 26:e dec brukar vara.

Även om ni inte ligger och skakar i sängen så är ni förhoppningsvis lediga och har ni inte till vardags tid att lyssna på 1 timmes hiphop-podcast så har ni det kanske idag. Om inte annat se till att göra er den tiden för det här mina vänner är inget annat en classik!

Snoop sitter med Chipa Sounds och Peter Rosenberg a.k.a Juan Epstein och berättar magiska bakom kulisserna historier om bla Bad Boy vs Death Row-kriget på 90-talet, om när Jay-Z skrev “Still D.R.E” till doktorn, pimp-tips till Tiger Woods och mycket, mycket mer.

Köp en pizza eller ät Julbordsrester och lyssna.

Juan Epstein season 3 Episode 4 – The Christmas Snooptacular!

Podcast

Ladda ned

Eller lyssna streamat hos Rosenberg!

God fortsättning!

Sleepy

Sommaren 1992 flyttade jag ifrån roslagsmetropolen Norrtälje ut till en litet samhälle som heter Bergshamra som är en liten by instoppad mellan Norrtälje och Åkersberga. Detta gjorde att jag inte bara kom längre bort från den lilla krets homies som var nere med hiphopen, det medförde även att jag förlorade min kabel-tv och med det Yo Mtv Raps som var en av de få mediakanaler man hade för att hålla sig up to date med det senaste från staterna. Detta gjorde att jag började lyssna mer på radio och ett program som jag följde slaviskt under hela dess sändningstid var Mats Nileskärs Rap Attack som gick på p3 under onsdagkvällar 18-19. Programet var helt dedikerat till hiphopen och Mats körde denna show då Soul Corner tog sommarlov.

I garaget i huset jag bodde i hade vi en snickarbod där familjens bästa bandspelare stod, och det var där jag spenderade början på varje onsdagkväll laddad med tomma kassetband och förväntningar på vilken ny fet rap som Mats skulle spela.
Intervjuer med EPMD, KRS-One, Kool G Rap & DJ Polo och Ice-T varvades med de senaste tolvorna från Main Source, Fu-Schnickens och K-Solo, men det var ett segment i varje show som stod ut och det var avsnittet kallat “Veckans svenska”.
Här lyfte Mats fram inhemska artister som t ex Three Pieces Of A Puzzle, Swingfly och Sons Of Soul men det var först 15/7-92 som han centrerade en stor del av programmet till det första svenska hiphopskivbolaget som skulle göra ett massivt avtryck i historien. Nämligen Timebomb.

Under 25 minuter varvades intervjuer med grundaren och producenten Christian Falk samt snack med sveriges då mest respekterade MC, nämligen ADL.
Under slutet av intervjun väljer Mats att spela något som för mig är förmodligen den bästa svenska hiphoplåt som någonsin gjorts. Nämligen ADL’s “Should I Stay Or Should I Go”.
Lyckan över att ha denna låt på kassett blev dock inte långvarig för mig, då jag bara någon vecka senare lyckades med konststycket att inte bara få min Walkman att äta upp bandet utan att det även hände under lyssning av ovan nämda låt.
Det skulle dröja tills sommaren 2009 då en gammal vän till mig vid namn Alex Björneheim (känd i hiphopkretsar som han som pushade Dope Beats kassetterna på Big Apple Fashion i mitten av 90-talet) ringde mig och sa att han skulle göra sig av med lite vinyl och några lådor fyllda med kassettband.

Då jag vet att Alex var en trainspotter av rang när det begav sig, både när det gällde att printa ut egendesignade kassettomslag till alla plattor han kopierade på tapes till alla fattiga b-boys i Norrtälje samt när det gällde att spela in, datummärka och dessutom skriva ner låt för låt på alla radioshower han spelade in från radion.
Över några öl på hans veranda plöjde vi igenom hundratals kassetter tills vi hittade i mitt tycke, svensk hiphop holy grail!

17 år senare ger Classiks dig som inte hört denna pärla chansen att höra svensk hiphops bästa MC någonsin i en helt otrolig låt.

Tack till Soundhabitspro för nymastring.

/Grass

Plats: Backstage Pampas scenen Hultsfredsfestivalen

Tid: 12 Juni 1998

Rakim a.k.a The Microphone Fiend a.k.a The 18th Letter a.k.a The R a.k.a The God MC eller helt enkelt Ra, ni vet han hiphop-guden, är för första gången i Sverige.

Jag hade väntat ett helt hiphop-liv och jag är inte så mycket för att träffa artister jag gillar bara för att ta en bild egentligen men när skivbolagsrepresentanten som hade hand om Rakim styrde upp en blixtsnabb meet & greet tack vare Petters förfrågan så blev jag nästan lite nervös.

För er som är något yngre än mej kan jag förstå att det här ter sej märkligt och idag (framförallt efter den ovärdiga skit-platta han just släppt) så skulle jag nog inte bli lika hype men då var han fortfarande en MC vars namn fick dom största i gamet att buga huvudet av respekt och att han dessutom sällan gjorde intervjuer gjorde honom till en mystisk figur av mytiska och episka proportioner. Att han sedan i den här eran av youtube-klipp och “syns man inte, finns man inte”-tänk börjat göra intervjuer är högst beklagligt då han ganska snabbt visade sej vara en helt vanligt trist och grinig gubbe istället för den shaolin-munk man hoppats på kommer nog visa sej vara det största misstaget (vid sidan om hans senaste album) han gjort i sin karriär.

Hursomhelst.

Plötsligt står vi där i hans loge, jag, Petter och Daniel (som jag tror vid den tiden jobbade på BMG om jag inte minns helt fel) och vi har fått tydliga direktioner att snabbt gå in, skaka hand, posera för bild och sedan gå ut. Det hela är över på en minut men jag är ändå överlycklig över att ändå fått “träffa” Rakim och framförallt, ha en bild att stolt visa upp för alla (ca 19 pers) som vill se.

Åren går och mitt intensiva tjat på skivbolagstjejen-Camilla som tog bilden om att hon ska framkalla en kopia (1998 var antalet digitalkameror i sverige ca 7 st så att fotot togs med en kamera med filmrulle var en självklarhet) övergår till sporadiska påminnelser om att hon ska scanna bilden. Hur eller när Petter faktiskt tillslut kom över bilden är för mej höljt i dunkel men visst fick jag tillbaka lite av pirret i magen från 10 år tidigare när jag öppnade mailet som han skickade med bilden….

Skitsamma att Daniel har “min” plats på bilden. Skitsamma att jag ser ut som jag druckit för mycket sprit och sovit för lite (vilket nog iofs nog var en rättvis bild). Jag kan tom köpa Rakims märkliga peka i kors-posé, men vad fan…
GUBBJÄVELN BLUNDAR JU FÖR I HELVETE!

Vad lär vi oss av det här kids?

Tacka gudarna för mobiltelefoner med snabba och bra kameror och kom ihåg att idol-träffar oftast är ganska värdelösa…

Sleepy